Krönika / Åsa Häger - någon gång i DN's historia...

Åtta dagisbarn, två fröknar och fyra föräldrar åkte tunnelbana i nära en timme för att besöka en av LRF:s visningsbondgårdar. Barnen hade under en hel termin jobbat med tema bondgård, med spel och broschyrer med bilder, sponsrade av LRF, Lantbrukarnas Riksförbund. Jag undrar om inte min fyraåring vet mer om hur ost och mjölk kommer till än vad jag vet. Var sin modell av en bondgård hade de knåpat ihop med kossor och grisar, höns och tuppar, mjölk-rum och traktorer och så en bonde med en spade i handen. Bilden var kristallklar i dom åtta barnens små huvuden. Under veckor hade fröknarna och vi föräldrar tjatat om utflykten och när den stora dagen äntligen kom var barnen mer än välvilligt inställda på den stora finalen på LRF:s visningsbondgård.

Så här i efterhand kan jag bara konstatera att det inte riktigt blev som förortsbarnen förväntat sig. En ung dam klädd i jeans och väst kommer fram till oss. Det är hon som ska introducera oss i bondelivet och för evigt inpränta in den bild av bondesamhället som barnen ska ta med sig igenom livet. Flera av barnen kanske aldrig kommer att komma närmare en bondgård än så här.

Guiden var varken glad eller arg. Snarare saklig. Hon talar klart och tydligt. Så här säger hon: "Staketen här runt omkring, där och där och där - dom är strömförande. Om man tar i dom så kommer det att göra MYCKET ont. Det är mycket ström där och det är JÄTTEÄCKLIGT. Vill ni klappa hästarna så går det bra - bara ni inte rör stängslet - men ni får INTE gå in till dom. Hästarna kan sparka  - och det gör MYCKET ont..."

Barnen tittar sig oroligt omkring. "När ni går in till ladugården så finns det några kalvar där inne. Ni får INTE springa och INTE skrika och INTE skratta, i alla fall inte gapskratta. För då blir dom rädda..."

Fröken tittar lite menande på mig och föreslår att barnen ska ha ett klädsamt litet leende på de små läpparna. Hon frågar också guiden var grisarna är. "Nej vi har inga grisar... Där borta står traktorer och höbalar - där får ni INTE gå in och leka för då kan ni göra illa er... När ni ska titta på kossorna på åkern då får ni krypa igenom taggtråden i stängslet - men akta er så ni inte river upp era kläder..."

Nu ser barnen förskräckta ut. "Och så det viktigaste av allt... Bakom ladugården finns en grop med kobajs och kokiss. Om ni trillar ner där... då DÖR ni! Ingen kommer NÅGONSIN att kunna rädda er för det är som kvicksand... JÄTTEFARLIGT!... Men ni får gå och titta om någon fröken är med." Samtliga barn skakar ivrigt nej tack med huvudena.

Barnen sitter tysta en stund och försöker bedöma om hon driver med oss, och det undrar faktiskt jag med. Tillslut frågar en liten flicka försynt: "Finns det kaniner?" Vår guide svarar utan att tveka: "Nej, räven åt opp ALLA kaniner och ALLA höns och tuppen också."

"Är kaninerna döda?" undrar den häpna flickan. Vår guide nickar. Förstämning råder. Det visade sig finnas två kossor i ladugården och tio kalvar. Barnen gick som tysta möss. Inte en enda skrattade. Kalvarna var söta. Ute på åkern fanns ett tiotal kossor. Första gången jag hör barnen brista ut i skratt är när en av kossorna först dricker vatten och sedan börjar kissa. Det var ett befriande skratt. På gården fanns ytterligare några hästar, två katter och en enögd hund.

Min son sa till mig: "Mamma jag vill åka till dagis." Och jag förstod honom.